Diskussion
Etiska och psykologiska aspekter av oocyttedonationsprogram utgör särskilda utmaningar inom reproduktionsmedicinen. Att donera oocyter är riskabelt när det gäller själva det medicinska förfarandet för att få fram oocyter och när det gäller de kort- och långsiktiga hälsorisker som förfarandet och användningen av (upprepade) suprafysiologiska hormoner kan medföra för donatorerna. Dessutom står donatorerna ofta inför det etiska dilemmat hur deras reproduktiva celler kan komma att användas, och de kommer vanligtvis inte att ha någon ärftlig autonomi efter donationsförfarandet. Beroende på demografiska förhållanden hos de kvinnor som deltar i donationsprogrammen varierar skälen till att bli donator. Även om en del donatorer frivilligt blir donatorer utan ersättning, får en del av dem olika ersättningsbelopp, vilket leder till frågor om exploatering av donatorer. Syftet med den här studien var att undersöka drivkraften att bli oocytdonatorer och att bedöma hur väl dessa donatorer informerades om förfarandets olika faser och de risker som är förknippade med dem.
En av de viktigaste aspekterna av donationsprogrammen är tillräcklig rådgivning. Resultaten av denna studie visade att rådgivningen om det mest grundläggande förfarandet och eventuella medicinska risker på kort och lång sikt inte var rimlig i norra Cypern. Detta resultat är särskilt oroande eftersom det innebär att oocytdonatorer inte ger ett verkligt informerat samtycke. Detta stämmer överens med tidigare publicerade studier, där endast 34 % av donatorerna var medvetna om COH-förfarandet, endast 20 % var medvetna om risken för blödning eller infektion och endast 15 % om risken för ovarietorsion eller skada (14). Det är därför viktigt att utveckla rådgivningstjänster för att förbättra den subjektiva och objektiva förståelsen för oocytdonatorer. Även om rådgivningsmetoderna varierar mellan olika ART-kliniker har de ansvaret för att se till att donatorerna är välinformerade om förfarandena och riskerna. Ensamdiskussioner föreslogs vara det enda sättet att förbättra donatorernas uppfattning om ämnet (16). Det är därför möjligt att klinikerna kan anpassa sitt rådgivningsprogram med en enskild diskussion. En annan viktig del av rådgivningen är att täcka in begreppet anonymitet. Både de föräldrar som använder de donerade oocyterna och donatorerna måste få fullständig information om att det DNA som erhålls från barnen avslöjar information om de biologiska föräldrarna. Anonymiteten kommer snabbt att försvinna i den genomiska eran, där det blir allt mer tillgängligt att utföra DNA-tester. De utmaningar som uppstår på grund av ersättningen i kombination med den begränsade information som ges kan få donationen av oocyter att framstå som ett riskfritt och bekvämt sätt att tjäna pengar.
En av de största samhälleliga och etiska frågorna när det gäller oocytdonationer är storleken på ersättningen för att undvika att donatorn exploateras. I de flesta länder finns det strikta kriterier, statliga lagar och förordningar för utförandet av alla typer av reproduktiva donationer. En nyligen genomförd studie i Nederländerna rapporterade att en typisk donator var mycket välutbildad, feminin och en kamrat som har gått med på att göra donationer av altruistiska skäl (13). Ingen av de kvinnor som deltog i studien rapporterade att inkomsterna från den ekonomiska inriktningen motiverade dem och visade inte upp dem som skäl för donationen (13). En annan multicenterstudie rapporterade att majoriteten av donatorerna genomgår donationsprogrammet av altruistiska skäl, men att donatorernas sociodemografi och motivation varierar enormt beroende på donationslandet (9). Tvärtom har ekonomisk motivation, särskilt när ersättningen ökar, rapporterats vara den främsta drivkraften hos oocytdonatorer i Förenta staterna (9). På samma sätt uppgav 70 % av deltagarna i den här studien tydligt att ekonomiska vinster var deras främsta skäl till att genomgå donationsprogrammet.
En av huvudorsakerna till att dessa motiveringar är inkonsekventa kan bero på skillnaderna i den socioekonomiska statusen hos de lokala donatorerna i norra Cypern jämfört med andra europeiska länder där liknande studier har genomförts. Detta introducerar kritiska etiska och psykologiska frågor i länder som Nordcypern, som anses vara ett tredjevärldsland. De största svårigheterna i sådana länder är bristen på kraftfulla, lokala, statliga bestämmelser och/eller efterlevnaden av befintliga bestämmelser för ART-centra som utför oocyttedonation. Att det inte finns någon fastställd gräns för ersättningen gör det därför mycket lockande för potentiella donatorer. Även om ersättningen är kontroversiell har det å andra sidan föreslagits att det inte är realistiskt för kvinnor att genomgå donationsprogrammet enbart på altruistisk grund (9,17). Även kvinnor med altruistiska motiv, olägenheter som transport till ART-kliniken och att ta ledigt från arbetet, bör få en liten ekonomisk kompensation för att uppmuntra dem att gå igenom donationsprocessen (9). Tidigare publicerade studier rapporterade att dessa donatorer med altruistisk motivation vanligtvis var gifta och välutbildade (17-20), medan donatorer som genomgår donationsprogrammet på grund av ekonomiska vinster har varierande demografiska förhållanden och tenderar att vara ensamstående och yngre (21,22,23). Medelåldern för oocytdonatorerna i den här studien var lägre än vad som rapporterats i andra studier (19,23,24,25), och de var mestadels ensamstående studenter. Därför skiljer sig donatorernas demografi i norra Cypern från andra delar av Europa.
På grund av skillnaderna i lagar och förordningar i varje land varierar resultaten av denna typ av studier avsevärt (26). I hela Europa och USA varierar lagstiftningen om anonymitet eller ersättning, vilket återspeglar de olika drivkrafterna för deltagande i oocyttonationsprogrammen. Det behövs fler studier för att undersöka motivationen och rådgivningen i olika länder för att få en bättre inblick i hur man kan undvika att donatorerna utnyttjas. Våra resultat visade att donatorerna informerades selektivt om vissa risker och att de fick kunskap genom erfarenhet av flera donationscykler. Alla donatorer informerades om OHSS eftersom detta är ett mycket allvarligt och livshotande tillstånd. Färre donatorer kände dock till risken för (multipel/ectopisk) graviditet efter oskyddat samlag under behandlingscykeln. Båda dessa är mycket allvarliga tillstånd med kortsiktiga effekter och kliniken skulle drabbas av ett stort lidande om de inträffade. Informationen om långsiktiga medicinska risker, som skulle kunna skrämma den potentiella donatorn, var dock inte tillräcklig. Även om donatorer med en tidigare donationshistoria i allmänhet var mer välinformerade, var de lika oinformerade som en förstagångsdonator om de möjliga långsiktiga konsekvenserna av donationen. Därför saknas ett standardiserat rådgivningsprotokoll. Dessutom finns det en kritisk risk för exploatering av donatorer, särskilt i länder i tredje världen där donatorer tenderar att ha lägre socioekonomisk status och lägre självkänsla. Därför rekommenderas storskaliga longitudinella studier för att inrätta tillräckliga rådgivningstjänster och fastställa ett ersättningsbelopp för varje land utan risk för exploatering av donatorer.